Hoppa till sidans innehåll

Stockholm Marathon 2019, Johanna Sontén

13 JUN 2019 19:14
Race report av Johanna Sontén
  • Uppdaterad: 13 JUN 2019 19:14

Lika rimligt som det känns att anmäla sig till Stockholm Marathon runt jul och nyår, precis lika orimligt börjar det kännas ett par månader innan start. Tankar som "Varför???" och "Hur kunde jag vara så korkad?" "Jag har ju gjort det innan och vet hur jävligt det är." dyker upp i huvudet ganska ofta. Tre veckor innan start kör jag igång coach J-O's uppladdningsprogram och då brukar enstaka infall av att jag kanske kommer att överleva att infinna sig.

I år skulle bli mitt femte marathon i Stockholm och även totalt. Tyvärr dras en del av mina löparkompisar av skador, så många av vårenslångpass sprangs solo. Trots det fick jag ihop fler tremilare än jag brukar ha och på träningslägret i Höllviken lurade jag med mig ett gäng på en 35:a.

Jag var alltså ganska väl förberedd när jag hoppade på bussen vid klubblokalen dagen innan loppet. Bussen rattades med säker hand av Kurt från Trossöbuss, som hade sin side kick Gertrud med sig. Vi drog iväg och efter diverse upplockningar längs vägen stannade vi för äggmacke- och kaffepaus vid Emån. Solen sken och förväntansfulla löpare njöt av fikat.

När vi drog vidare mot nästa stopp - Ringarum - slumrade jag lite i bussen. I min slummer nåddes jag av diverse ströord från konversationerna i säten runt omkring. "Farthållare" "Västerbron" "4:45-tempo" "Backarna på Söder". Hela bussen kokade liksom av förväntan blandad med lite ångest.

Stoppet efter Ringarum är mässan på Östermalms IP. Här kan tilläggas att vi var ett gäng som ännu en gång bevisade att Team Blekinge inte är en orienteringsklubb, då vi gick fel mellan bussparkering och ingång till mässan. På Östermalms IP hämtar man sin nummerlapp och kan shoppa och anmäla sig till diverse lopp jorden runt, så även Stockholm Marathon 2020. Jag var på väg att göra det, men drabbades av ett plötsligt anfall av vidskeplighet och avstod. Förutom nummerlappen var mitt uppdrag här att köpa ett nytt vätskebälte från Perfekta, då mitt gamla är söndersprunget. Varje Sthlm Marathon och Gbg-varv jag har varit på, har de varit representerade på mässan, men tyvärr inte i år. Jag fick istället nöja mig med ett farthållararmband, som för övrigt visade sig vara odugligt och slutade sina dagar i en papperskorg längs banan.

Kurt och Gertrud hade tankat bussen medan vi var på mässan och de hämtade upp oss på utsatt tid och plats. Färden gick vidare mot Hotell Kom på Döbelnsgatan. Vi checkade in och några av oss stack iväg på en kort skaka-loss-runda med ett par fartökningar. Efter dusch och ombyte var det pizza time. Förra årets fullträff till pizzeria hade tyvärr slagit igen, men vi hittade en värdig efterträdare. Pizzorna var gigantiska, så vid första anblicken blev vi lite nervösa och undrade om vi verkligen skulle få i oss en familjepizza var. Lyckligtvis var de tunna och mycket goda, så det blev inte mycket som lämnades kvar.

Tillbaka på rummet, som jag delade med Jannike, förberedde vi lite inför morgondagen och nojade om att vi båda hade fått håll i sidan av promenaden på mässan, vilka kläder vi skulle ha på loppet och vilka förväntningar vi själva, och andra, hade på oss. Vad gäller klädvalet så hade vi lite olika inställning - Jannike velade mellan T-shirt och linne och jag funderade på vilken tjocklek på långärmad tröja jag skulle välja. Till mitt försvar kan jag ju hävda att jag befinner mig ganska mycket längre tid på banan än Jannike gör. Hur som helst - vi somnade och sov gott till sjutiden, då klockan ringde.

Dags för frukost i hotellmatsalen. Nu gäller det att tanka upp. Jag var lite ofokuserad och fickinte i mig lika mycket som jag brukar. Det är alltid en svår avvägning. Men eftersom jag hade både bananer, bars och dricka med mig, så kände jag mig inte så stressad över det. Tillbaka till rummet för tandborstning, lite mer klädnoja och packning av rygga att ta med till Östermalms IP.

Vi träffades i receptionen för gemensam promenad till starten och halvvägs dit stannade vi för traditionsenligt gruppfoto. I år var det en italienare som agerade fotograf. Han fotade oss och vi visade honom vägen till starten: win - win. Vi gick till "korkeken" och där byttes det om, nålades nummerlappar, tankades energi och önskades lycka till. Efter ett tag skildes vi åt och gick till våra respektive fållor. Såhär precis innan start går jag in i mig själv , det är en häftig känsla att stå på Lidingövägen tillsammans med 10-tusentals and löpare, alla med samma mål. Luften liksom darrar av förväntan och jag undrar om någon egentligen uppfattar vad speakern babblar om.

Så var det dags för nedräkning och startskott. Folksamlingen gå-springer fram mot den första tidtagarmattan, där klockan börjar ticka. Det är som att befinna sig i en gigantisk masspsykos när man har kommit förbi mattan och ut på Valhallavägen. Man hör publikens jubel och tusentals fötter mot asfalt. Första halvkilometern är det lite trångt, men det är också enda gången under loppet som jag upplever den känslan. Det är runt 15 grader och lite fuktigt, alltså ganska optimala förhållanden för löpning. De första kilometrarna flyter förbi. Jag försöker att inte ryckas med av dem som springer om mig, och tänker att jag har många kilometer kvar.

År 2018 ändrades banan och det är alltså andra gången jag springer samma bana. Men det är först nu som det slår mig att jag egentligen inte har stenkoll på vilka partier som är tuffa. Som alla minns så var sommaren 2018 i hetaste laget för löpning. Och den andra juni, då loppet gick, visade termometern på Östermalms IP 30 grader. All fokus var således på att klara värmen och att söka skugga och få i sig vätska och hela banan, oavsett sega backar, var extremt jobbig.

Vi sprang ut på Kungsholmen och bort mot Norr Mälarstrand. Vid slottet passerade vi 10 km. Strandvägen springs hela tre gånger, vid 12, 23 och 38 km. Under min första vända där mötte vi tätklungan som redan hade avverkat Gärdet och Djurgården. Häftig känsla att se dem "älga" fram på ganska nära håll.

Efter en sväng upp mot Stadion sprang vi längs Valhallavägen och vid Fältöversten sprang vi över 15 km-tidtagarmattan. Då minns jag att jag tänkte: "Ja Johanna, när du har sprungit lika långt till så har du 12 km kvar." Det var ju förvisso alldeles sant, men så FÅR man inte tänka. Jag slog bort den tanken så fort jag kunde och siktade in mig på halvmaramarkeringen. Gärdet och Djurgården, dit vi var på väg, utgör de mer gröna delarna av banan, men enligt mig, inte de roligaste.

Efter vända nummer två på Strandvägen var det nu dags för att, via Gamla Stan, ta sig an Söder. Som jag minns det så kan Söder sammanfattas med ett ord: motlut. Hittills hade benen varit ganska pigga, men Söder var tufft. Vid Stadsgårdsleden, där Birka Cruises fartyg lägger till, fick vi sällskap av bl.a. Avicii och Icona Pop som dunkade ur högtalarna. Det var tur, eftersom denna sträcka är, minst sagt, oinspirerande.

 Så var det dags för tunneln - en lätt klaustrofobisk upplevelse där ena körriktningen fylls av löpare och den andra av bilar. Givetvis ordentligt avdelat, men luften känns inte så hälsosam. Väl uppe på Hornsgatan var jag rejält sugen på äppelklyftorna, som en känd hamburgerkedja bjuder på här. Det syntes kanske för jag fick en rejäl laddning som krävde tvåhandsgrepp. Ok, 10 km kvar. Detta fixar du, intalade jag mig själv. Och då kommer den - Västerbron! Jobbigt, jobbigt, men jag försökte följa instruktionen på en publikskylt: "It's just a bridge - get over it!". Mitt på bron pep klockan för 34 km. Nu var varje kilometer en kamp och jag förhandlade med mig själv om att jag bara fick gå vid energistationerna. Sista kilometrarna var tuffa och jag insåg att det inte skulle bli pers i år. Jag önskar att jag hade haft mer energi att njuta de sista kilometrarna, men å andra sidan skulle jag ju inte ha gett allt i sådana fall.

 En halv kilometer innan målet hörde jag Lars-Göran heja på mig. Så härlig känsla! Bara lite kvar och någon som hejar på mig. Han och Ljungan hejade även en gång tidigare under loppet, men i ärlighetens namn minns jag inte var de stod. Hur som helst så är stödet från sidan av banan ovärderligt. Under de sista kilometrarna blev jag omsprungen av 3:45-farthållaren som hade startat 10 minuter efter mig. Man är inte som slugast i slutet av ett marathon, men jag räknade ut att jag skulle få mer än 3:55 som sluttid. Jag svängde in mot Stadion och in på själva banorna och upploppet. Jag tryckte på så mycket jag hade ork till och lyckligtvis låg farthållaren som hade sprungit om mig lite före, för jag landade på 3:53. Jag hade velat vara lite snabbare, men bestämde mig ganska snart för att jag inte skulle lägga energi på att vara missnöjd med tiden.

Känslan efter mållinjen är obeskrivbar. Eufori och stolthet blandat med smärta i benen och illamående. Medaljen hängdes runt halsen och jag stapplade lyckligt mot Östermalms IP. Här kommer nästa utmaning. Trappor. Efter mitt första marathon var jag riktigt orolig och tänkte att detta kan inte vara rätt, såhär ska det nog inte kännas. Lyckligtvis försvinner smärtan i benen ganska fort och illamåendet kan botas med bulle, kaffe, korv och cola som bjuds efter målgång. Det småregnade lite och under "korkeken" var det tomt. Jag träffade Per-Ola, som hade sprungit sin första mara och var, med all rätt, nöjd och lycklig. Efter en snabbdusch och ombyte (som inte gick så snabbt p.g.a. stel kropp och extremt långt till fötter och golv) begav jag mig till återhämtningsstationen Pitcher's, som ligger mellan Stadion och hotellet. Här satt ett glatt gäng teamare som firade sina framgångar och gruppen fylldes på allteftersom fler gick i mål. Kvällens middag intogs traditionsenligt på King Tan och på hemvägen därifrån var vi några stycken som mellanlandade på en pub.

Vid 10-tiden på söndagen lämnade vi huvudstaden och körde söderut. Alla startande teamare tog sig i mål i år och den känslan är ganska mäktig - en busslast löpare, med tider från 3:17 till 6:08, alla insatser värda lika mycket, alla hjältar. Och som jag skrev tidigare - även de som hejar längs banan är hjältar och deras insats ska inte förringas.

 Tack till alla som bidrog till en härlig team-helg, inte minst Peter Lendrop som har spenderat mycket tid på fix med hotell och buss. Nästa år tror och hoppas jag att vi fyller en buss. Jag hänger med, för jag är ganska övertygad om att Stockholm Marathon kommer att kännas rimligt igen kring jul.

Johanna Sontén

Skribent: Johanna Sontén
Epost: Adressen Gömd

TB_bromölla

mardrömmen

kustmaran

jämjöhalvan

Postadress:
Team Blekinge LF
Tennvägen 11 A
37150 Karlskrona

Besöksadress:
Tennvägen 11 A
37150 Karlskrona

Kontakt:
Tel: [saknas] Information
E-post: This is a mailto link

Se all info